Azar Mahloujian: Tvål

Kära Mehri!

Jag saknar dig så mycket! Sedan förrgår då jag hittade den doftande tvålen i en affär i Stockholm tänker jag på dig. Tvålen jag fick tvätta mig med hemma hos dig, tvålen med den friska gröna äppeldoften som jag såg första gången jag var hos dig. Vi hade kommit hem till dig efter vårt arbete på sjukhuset. Det var så skönt att tvätta bort sjukhuslukten med den tvålen. Din man var hemma och frågade oss hur det hade gått. Han tyckte att vi inte var kloka som utsatte oss för detta. Men vi var så säkra på vår sak att vi inte lyssnade på honom. Du beskyllde honom för att vara för teoretisk.” Han lever i sin drömvärld i böcker”, sade du och avfärdade bestämt hans lättja. Men vi kom fram till det senare, vi förstod att vi helt enkelt var löjliga!

Det var i början av vår vänskap. Du var ny på min arbetsplats, en ung skönhet med vackert långt hår som du ofta flätade i nacken. Ett starkt intryck gav du med ditt naturliga sätt att vara. Öm och klok, en bildad ung tjej som just hade kommit hem efter år av studier i väst. Jag gillade ditt humör och ditt leende.

Tvålen som jag alldeles nyss tvättade mina händer med väcker minnet av dig. Tvålen hade importerats från Tyskland och såldes bara av gatuförsäljare som då nästan hade ockuperat alla trottoarerna på Pahlavigatan. De unga arbetslösa hade blivit gatuförsäljare och sålde allt från böcker och kassettband till kläder, och när kommunen förbjöd detta, demonstrerade de på gatorna mot arbetslösheten och du sade att det hade blivit nästan en plikt för oss att försvara dem och deras rätt att försörja sig.

Frisk äppeldoft från tvålen befriar mig från ett luktminne samtidigt som den själv är en påminnelse. Jag kan aldrig glömma vår natt på sjukhuset. Den natten satt vi i mörkret i korridoren och i ambulans efter ambulans kom de brända männen från fronten. Lukten av de brända männen känner jag fortfarande i mina näsborrar så fort jag tänker på den natten. I månskenet såg vi de lastas ur ambulansen. Två helikoptrar hade transporterat dem direkt från fronten. De jämrade sig, stönade och bad om vatten, men läkarna hade förbjudit oss att ge dem vatten. Det var förbjudet att tända. Staden kunde bli attackerad av bombplan. På avdelningen hade man tänt stearinljus. Där var alla sängar fulla och därför ställde man extrasängar i korridorerna. Du och jag gick chockade mellan sängarna och när vi efter flera timmar fick några minuters rökpaus i läkarsekreterarens rum hade vi inga ord att säga till varandra. Vi var läkarnas och sjuksköterskornas hjälpredor som hämtade dem det ena och det andra från skåp och förråd. Mer kunde vi inte göra. Jo, vi pratade med dem som kunde säga något och tröstade dem. En mycket ung man ropade på sin mor, en annan ville att vi kontaktade hans familj, en tredje talade om sitt testamente och kallade på Allah… Vilken otrolig natt! Värst var lukten av en som hade brunnit i pansarvagnen, lukten gjorde mig svimfärdig. Vi var inte förberedda för vad vi såg den natten. Vår förberedelse bestod bara av en förstahjälpkurs vi hade ordnat på arbetet. Vi hade bjudit in två läkare som gick igenom det nödvändigaste för alla anställda på arbetsplatsen. ”Det är krig och alla måste höja sin beredskap”, sade vi och kämpade för att var och en som ville skulle kunna vara ledig från jobbet och praktisera på ett sjukhus i en vecka. Alla krafter måste mobiliseras. Vi hade valt det här sjukhuset som var specialiserat på brännskador. Det enda i landet med de bästa resurser som hade byggts bara några år före revolutionen. Nu var vi där utan att förstå vad vi höll på med. När dagskiftet kom var vi så utmattade att överläkaren tyckte att vi behövde vila och inte skulle komma förrän dagen efter. När vi kom tillbaka hade sju brända män från den natten redan dött.

Vad höll vi på med egentligen? Var vi masochister kanske? Eller hade vi helt enkelt drabbats av krigets hysteri som är svår att undvika. Vi var mot kriget oavsett om det var Saddam Hussein som började bombardera Iran eller det var Khomeinis intriger och inblandning i grannlandets inre angelägenheter som orsakade det.

Så småningom när bombplanen började att hemsöka även Teheran natt efter natt, gick det inte längre att nöja sig med att gå in i diskussionsgrupper utanför universitetet och skriva slagord på väggar och dela ut flygblad mot kriget. På dagen skyndade vi oss till de bombade bostadsområdena innan de jämnades med marken av bulldozer. Den unga revolutionära regeringen ville hålla vår moral uppe genom att inte tillåta oss att se förstörelsen! Istället rapporterade våra reportrar dag och natt om hur vi avancerade mot fiendens hjärta. Men vi är ett folk med gamla minnen av maktens lögn genom millennier och därför har vi lärt oss att misstro makten även om vi inte alltid vågar eller orkar säga ifrån. Vi visste redan från tidigare att vi borde läsa mellan raderna och dra vår egen slutsats. På kvällen när utegångsförbudet rådde och gardinerna var neddragna och fönsterglasen tejpade med svart papp satt folk hemma och lyssnade på alla utländska radiostationer som sände nyheter på vårt språk, vi lyssnade även på fiendens röst, Radio Bagdad! När gardister kom hem till folk brukade de sätta på radion för att se vilken frekvens man hade lyssnat på. En god vän till mig arresterades för ett par år sedan när han satt på toaletten och lyssnade på BBC. Han hörde inte att det ringde på dörren och hans fru som hade öppnat i tron att grannen ville något, hann inte varna honom. BBC- lyssnandet försvårade hans fall förstås.

Krigets hysteri drabbade vänstern också. Några oppositionsgrupper mobiliserade sina medlemmar och skickade dem till fronten, men detta kallades för vänsterns komplott mot islam. På det sättet skulle man kunna få tag i vapen som senare skulle riktas mot staten. De motades bort från fronten, tack och lov! Det fattades bara att vänstern skulle kämpa under islams baner. Det tog inte lång tid innan alla som var mot detta krig, som plötsligt kallades för det heliga kriget, beskylldes för att vara Saddams spioner och fosterlandsförrädare. Under den veckan på sjukhuset fick vi se så mycket elände och fruktansvärda lidanden att det blev för mycket för oss. Vi förstod att vi inte var Florence Nightingale. Vi passade inte ens i rollen som vårdbiträde. Jag var bara besatt av att tvätta bort lukten från min kropp. Jag fick nog av drastiska hjältemodiga insatser och nöjde mig med att bara hjälpa grannarna i mitt hus. Jag bodde längst ner i ett fyravåningshus. Jag och Homa som bodde högst upp var de yngsta i huset så att det var självklart att vi skulle ställa upp under de bombhotade nätterna. Larmet gick och radion manade folk att ta sig till skyddsrum. ”Men vaddå för skyddsrum?”, var det ingen som frågade. Meningslöst att fråga när alla visste att ett sånt fenomen inte existerade över huvudtaget. Folk rusade till källarvåningar, garage och parkeringsplatser. Grannarna nöjde sig med att komma till min våning när jag erbjöd det. Det var inte särskilt klokt. Ifall någon bomb skulle träffa vårt hus, skulle vi alla begravas levande under ruinerna. När larmet gick sprang jag och Homa med ficklampa i handen från lägenhet till lägenhet och hjälpte dem ner till mig. En samling på ett trettiotal människor i alla åldrar och de flesta vettskrämda. Vi satt vid ett levande ljus runt radion och väntade på sirenen som signalerade faran över. Då hjälpte vi grannarna upp till deras våningar. De första nätterna var alla vettskrämda och tysta.
Grannarnas barn grät i föräldrarnas famn i den okända miljön och bland så mycket människor i mörkret och de äldre blev andfådda. Vi kunde inte öppna fönstren för inget ljus fick sippra ut. Första nätterna litade vi inte på varandra och satt tysta, men efter några sådana nätter hördes flera förbannade röster bland mina nattliga gäster. Radion sade att den som tänder lampan är fosterlandsförrädare, en som vill signalera till fiendens bombplan och vi hörde gardisterna på vakt i vårt kvarter ropa hotfullt: ”Du, din kommunist, din kontrarevolutionär! Släck!” så fort någon tände en lampa bakom de neddragna gardinerna. Svart papp tog slut i affärerna efter första krigsveckan och det blev en konst att få tag i det på svarta marknaden. En dag kom en granne på idén att köpa en hacka och lämna den hos mig för att vi sklulle kunna gräva oss upp ifall vi blev instängda under ruinerna. En med hjärtbesvär lämnade en del av sin medicin hos mig för att inte behöva tänka på den när han skulle skynda sig ner till mig efter sirenen. Jag packade en ryggsäck med medicin och nödvändiga kläder och vattenflaska för att kunna fly vilken minut som helst.

Det hände att larmet gick flera gånger samma natt och vi gjorde om hela proceduren. En av de här nätterna var jag så trött och sömnig att jag sov i sängen med skorna på för att kunna springa upp och hämta grannarna. Det blev en rolig historia att skratta åt långt efteråt. Så småningom tröttnade mina nattliga gäster ”Om guds vilja är att jag dör, dör jag var jag än befinner mig” sade de och slutade att lämna sina lägenheter.

Nu är kriget tack och lov slut, men lukten kommer tillbaka när jag tänker på vår natt på sjukhuset. Krigets lukt vill jag tvätta bort med den tvål som påminner mig om dig!

Stor kram från Lund
Azar Mahloujian

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message

Report from the Besieged City/Informe sobre la ciudad sitiada/گزارش شهر محصور/ Správa z obliehaného mesta © 2017 All Rights Reserved